Jag var med i radio en gång. Det var Henrik Schyffert och jag och nån till som skulle ha synpunkter på radio. Eller nåt.
Schyffert höll låda. Som Schyffert plägar göra. Han vevade på om hur stiff och genomtänkt radion var, ”folk tänker för mycket” sa han gång på gång.
Men det var något konstigt med killen. Något med kroppshållningen. Han sneglade ner i golvet hela tiden. Först när programmet hållit på ett tag märkte jag att han kikade ner på några stolpar som han hade skrivit ner. De stod på en lapp som han strategiskt hade placerat på golvet. Han var den enda av oss som hade förberett sig inför uppgiften. Han var givetvis kuligast och klokast av oss alla.

Jag träffade Wille Crafoord första gången på KB. Anrik krog vid Norrmalmstorg. Jag skulle intervjua Just D.
Wille höll låda. Peder och Gurra också. Men Wille mest. Som Wille plägar göra. Jag lapade i mig av allt det där rufsiga och långfingriga.
Jag var fjorton när punken kom. Det hade inte kunnat bli bättre. Jag var mitt i stormens öga. Fjorton bast när ”God save the queen” toppade listorna. Jag var varken för gammal eller för ung.
Men åt helvete för blyg.
Jag tiggde till mig en av farsans utrangerade skjortor. Rev sönder och hakade ihop revorna med säkerhetsnålar. Men jag vågade aldrig gå omkring bland folk i den där punkskjortan. Det fick andra göra. Jag gick omkring hemma i pojkrummet. Sen bytte jag om till något V-ringat när väckarklockan ringde och det var dags att hoja till Björknässkolan.
När jag sitter på KB med Wille, Peder och Gurra är jag nyss fyllda tretti. Jag vet ingenting om hiphop. Men när jag ser de här slynglarna fyllna till mitt bland kritstrecken på KB, och när jag hör Wille veva om att Alla Kan Rappa, det är bara att tjacka en sampler och gå lös på skivbacken där hemma och snida ihop några vassa rim… ja, ni fattar. Det var som om allting kom tillbaka. Som om jag var fjorton igen. Som om jag fick en andra chans. Att gå ut på stan i den där skjortan. Bland annat.
Det var ju så djävla bra också. Upptäckte jag. Just D, menar jag.
Wille och jag började umgås. Jag lapade i mig. Jag lät skägget växa. Lät håret ringla sig flottigt. Jag var en överårig hangaround. Jag köpte LL Cool J. Jag köpte KLF, jag trodde det var hiphop.
Jag gick med Wille på Pelikan. Anrik krog på Blekingegatan. Vi ölade till. Det var härligt. Vi blev packade. Klockan blev elva, tolv, ett. Stängningsdags.
Wille vevade på. Kan man bara trumma en skön rytm mot bordskanten, då kan man också göra hiphop. Jag lapade i mig.
Det stod ett piano vid väggen. Med locket nerfällt. Vi drog mot utgången. Wille skulle förmodligen vidare inåt city. Jag skulle hem till familjen. Jag hade nämligen en sån. Har fortfarande. De fick inte se mycket av mina drömmar under den där tiden. I mina drömmar var jag Just D:s fjärde och överårige medlem. Men i strålkastarljuset var alla lika.
Hur som helst. Wille hejdade sig, fällde upp locket på pianot, satte sig ner. Och hans långa fingrar började fladdra över tangenterna. Jag fattade ingenting. Wille lirade Bruce, Povel, Beatles. Wille lirade Cornelis och Pink Floyd. Wille lirade Magnus Lindberg och Pugh. Wille lirade allt som man bad honom om. Han var snorpackad, det var sent på kvällen, det flockades folk som sjöng med och cigarettaskan föll som den första snön över pianot. Men han spelade med schvung och själ. Med bravur och precision.
Trumma mot bordskanten, my ass.
Så mycket för mina drömmar om att bli Just D:s fjärde medlem.

Wille är motsättningarnas mästare. Ibland blir man bara så djävla trött på honom. Jag vet ingen som kan låta så slipad, krass och huttrande cynisk. Jag vet ingen som kan veckla ut såna intrikata teorier om hur man ska lägga upp karriären. Hur man hajpar till sig en listetta.
Men på listettorna ser man honom aldrig.
Däremot ser man honom desto oftare på städade klubbar, där han sjunger sina visor, signerar några skivor och går hem till fru och barn.
Jag vet inte vad han drömmer om nu för tiden. Det kanske han inte vet själv heller. Det kanske man inte ska veta. Det otäcka med drömmar är att de ibland slår in. När Willes, eller dina, eller mina drömmar slår in, då vill åtminstone inte jag vara i närheten.

Bengt Ohlsson, 2004

 

[<]Föregående. [X]Stäng. [>]Nästa.