Att bli tillfrågad att skriva en text om Wille Crafoords musik känns nästan lika ärofullt som svårt. Jag känner Wille, jag känner honom till och med ganska bra, vilket brukar vara förrödande för omdömmet i såna här sammanhang. Men jag tror faktiskt att jag klarar att hålla huvudet kallt.
Låt mig genast bekänna att jag inte vet det minsta om hiphop. Alltså lika bra att lägga den delen av hans karriär åt sidan. Just D och Griniga gamla gubbar är jag helt enkelt inte kompetent att skriva om. Istället några ord om vissångaren, „croonern“ och soloartisten Wille Crafoord. Där är jag på mammas gata.
Det var någon gång 1997 som Wille för första gången dök upp i mitt musikaliska medvetande, tidigare hade han bara fladdrat förbi som den där lustiga rapparen som kunde få fotbollspubliken i Hultsfred att hälla öl över huvudet medan de sjöng med i Tre Gringos - men nu, 97, hörde jag en annan WC: eftertänksam, fräck, sensuell, och lekfull med språket på ett sätt som påminde mig om femtiotalets svenska poeter - en sentida Lars Forsell eller Beppe Wolgers. Musiken tilltalade mig också på ett helt annat sätt än hiphopen: en salig blandning av bossa, blues, vispop, storbandsjazz, Beatles Abbey Road och Pizzicato Five-inspirerad easylistening. Plattan hette „Samma typ av annorlunda saker“ och ter sig idag som en minor classic från 90-talets musiksverige. Men kanske är jag idag allra mest imponerad av skivans textkvaliteter: eviga teman om friheten och dess begränsningar, om livshunger kontra kvävande parrelationer, om alla de svåra men nödvändiga kompromisser som livet handlar om. Mansrollen blir skärskådad på ett sätt som förefaller vara flera år före sin tid. Skalden omprövar ständigt sin position som människa och konstnär, inget är bestående, förgänligheten härskar, möjligen kan den skjutas en aning på framtiden med kärlekens hjälp.
På „Den dära skivan“ från 1999 utvecklas dessa teman. Samtidigt hålls orkestreringen ner. Less is more helt enkelt. Återigen möter vi ett berättarjag ständigt beredd att ompröva sina positioner. Här finns några av Willes allra vackraste och sorgligaste låtar. Lyssna till exempel på „När träden slår ut“ där Klasse Möllberg (Banarne?) spelar såg. Eller på de medvetet misslyckade liknelserna i „Du kan bara jämföras med dig“, en textkritisk uppgörelse med schlagerns allra tristaste kärleksfloskler, och som just genom denna sin inbyggda kritik blir en alldeles utmärkt kärleksvisa. Och så skalden som tar avsked av sitt tidigare vilda liv i den ironiska „Bara en sista gång“. Och så börjar countrytonerna smyga sig in i repertoaren: „Veckans freak“ är riktigt svängig hästjazz.
Willes tredje soloalbum „Om det så går under går det över“ gavs ut 2003. Under tillblivelseprocessen gjorde vi en del koncerter tillsammans, och jag fick därför nöjet att lyssna på låtarna pinfärska, direkt från poetens skrivkammare. I min mening är det Willes starkaste album. Skalden har mognat, rösten har fått patina. Ljudbilden har skalats ner ytterligare. „Typiskt dig“är en alldeles fantastisk källarbossa, minimalistiskt framförd i duett, där en ensam saxofon står för mollfärgerna - och texten är förkrossande bra i all sin enkelhet. Detsamma gäller barnviseinspirerade „Psalm till nåt“, liksom fyndiga och igenkännande „Ses och ta en bärs“, för att inte tala om den elegiska „Då och nu“, där Cornelis möter Bellman möter WC i en lyckad legering; aldrig har begreppet Deja vu gestalats bättre i svensk musikunderhållning, och det på fler än ett vis. Jag hade givit mycket för att själv ha skrivit den låten!

Carl-Johan Vallgren, 2004

 

[X]Stäng. [>]Nästa.