Vi sov i våra skinnjackor praktiskt taget varje natt. Längst ner hade vi klottrat vårt eget efternamn med vit tusch. På morgonen gick man bara upp och ut, mot en ny dag och nya äventyr. Man legitimerade sitt liv med musiken, med hjältar man aldrig träffat men som ändå hjälpte en att tolka livet som man ville ha det tolkat, översatte det till ett språk man kunde förstå.

I första egna lägenheten med det slipade parkettgolvet snurrade nålen över Thåström, Sex Pistols och The Clash. Hip-hop var mest barbröstade gangsters på sunkiga bakgator i någon video med ljudet avslaget på teven. Fast dubbelplattor på vinyl älskade man ju. Det var på den tiden en kasse med vinylplattor helst skulle väga lika mycket som kassen med bärs när man satt på treans spårvagn på väg till nästa fest. Just D hade just släppt den legendariska ”Rock’n Roll”. En dubbelplatta med grått omslag och en stämpel i ena hörnet. Den sommaren (och inte bara den) syntes man mest i stadens gröna parker med orange keps bakochfram och med nämnda platta på max volym i bergsprängaren. Vi hyrde bil och for till Malmö och i baren efter spelningen bjöd Wille på whiskey i groteskt stora glas och vi snackade om litteratur och kärlek, och efter det köpte jag in mig på alla gamla plattor, gick till och med som oerhört överårig in i deras fanclub och fick hem konstiga medlemsblad då och då med teckningar som barn gjort. Wille styr det svenska språket som en bulldozer rätt in i språkparken. Jag har alltid känt mig hemma i den parken, i allt det nya som kan växa där sedan man berett plats. Man skaffar sig inte hjältar eller själsfränder. De finns där hela tiden, de söker ens uppmärksamhet med små medel, ett höjt ögonbryn, en bra bok, en fantastisk poplåt. Jag ville bli författare. I skolan och på socialkontoret fick jag höra att det var omöjligt. Språket, det som kom att bli min kanske bästa vän, kändes tungt och otympligt. Wille kan inte hjälpa att han påverkat hela min syn på vad som går att göra med svenska språket. Han kan inte hjälpa att jag faktiskt blev författare till sist. Det är inte hans fel. Det är inte heller hans fel att vi ganska snart klottrade hans namn bredvid vårt eget, längst ner på våra skinnjackor. Jag har kvar den där jackan och ibland händer det att jag sover i den. Han får helt enkelt lära sig leva med allt det…

Marcus Birro, 2004

 

[<]Föregående. [X]Stäng. [>]Nästa.