Jag är egentligen ingen varmare av vän av klassisk konstnärsromantik och den traditionella bild av flamboyant genialitet som ofta omger gamla tiders konstnärer och artister. Förmodligen för att det under nittonhundratalet gick sådan inflation i sådan romantik; hur många gånger har den inte imiterats eller förlöjligats på film eller i verkliga livet?
Detta hindrar mig naturligtvis inte från att bli helt fascinerad och djupt imponerad av de få som idag på ett självklart sätt äger just den sortens lite gammaldags men intuitiva begåvning.
Och en av dessa få är Wille Crafoord.
Att spontant skriva ner några genialiska rim på en krogservett, på ett ögonblick teckna en charmigt slarvig men träffande karikatyr på en bordsgranne eller vän, eller helt enkelt bara vara ständigt lika besatt av att betrakta och formulera sin omgivning och aldrig ta någon paus från sin produktivitet. Det är sådant som för tankarna till myter som Ferlin, Taube, Cornelis eller Hemingway. Eller till senare tiders oräkneliga svartklädda hobbypoeter i övre tonåren, som fikar sig igenom ungdomen i hopp om att äga just den där evigt attraktiva konstnärliga begåvningen men som förr eller senare tvingas växa upp och konstatera att många känner sig kallade men få är utvalda.
Någonstans har jag just en servett med en sådan där snygg karikatyr av mig själv, ritad av Wille på en krognota någon gång när han irriterat väntade på att vi skulle gå vidare. Någon annanstans har jag ett skivkonvolut där han skrivit ner någon spontant men utsökt fiffigt formulerad och rimmad vers till mig. Sådant är jag så barnsligt förtjust i och imponerad av.
Plötsligt minns jag hur jag och Wille och ett löst sällskap sitter på en uteservering i Vasastan och någon ur Bo Kaspers orkester ringer Wille från studion – där bandet just håller på att spela in albumet 'Kaos' – och omedelbart vill ha ytterligare en vers till den låt som Wille skrivit åt dem. Efter att ha grymtat lite åt att bli störd denna soliga krogkväll vänder han sig bort en stund. För att tio minuter senare påkalla min uppmärksamhet. Varpå han sjunger en ny vers han skrivit ner på en servett. Och den var så klart så där charmigt smart som så mycket annat som han skrivit. Wille ringde upp studion, levererade raderna och kunde sedan återgå till drickandet och umgänget.
Jag träffade Wille första gången på en andra klassens kändisfest på Café Opera i början av nittiotalet. Jag minns inte om det var han eller Gurra G eller Pedda P som var intresserad av min vackra väninna, men någon bad oss att slå oss ner vid deras bord. Även om jag då var ett bihang så var det så klart förtjusande att få bekanta sig med Just D, som då var var på väg från att vara ett av våra mest kritikerhyllade band till att bli riktigt folkhemsstora. Och som ännu hade monopol på genren svensk hiphop. Kort därefter släppte de det extremt ambitiösa dubbelalbumet ”rocknroll”, som innehöll några av Just Ds största stunder. Inte minst den tjurigt charmiga ”ung & hellig” där man rimmade ”nintendo” på ”än sen då” och som alltid legat på min topp fem över Just D-favvosar.
Som truligt pojkaktiga och stökigt grabbiga seriefigurer tycktes Just D älska varenda sekund av sin löpsedelskantade framfart genom Sverige mellan 1991 och 1996, från debutalbumet ”1 steg bak & 2 steg fram” – med den vemodigt och pojkaktigt söta ”N å N” (en annan av mina favvosar) – fram till och med det sjätte och sista albumet Plast, som utöver sina åttiotalsreferenser innehöll en titellåt som så här i efterhand framstår som en väldigt snygg pendang till nyss nämnda ”N å N” från debuten.
Produktiviteten när det gällde Just Ds officiella skivor överträffar de flesta av dagens artisters utgivningstakt och att rabbla singlar och albumtitlar och olika spår blir alltför långrandigt här. Men som om inte det var nog så gav trions hängivna fanclub dessutom ut halvofficiella bootlegs med alternativa versioner och överblivna låtar. Alltför få band ägnar sig åt sådana sympatiska sidoverksamheter, men så är det kanske få band som har så sjukligt produktiva hjärnor som Willes.
Knappt hade Just D hunnit upplösas förrän Wille Crafoord gav ut sin första singel som soloartist, den fullständigt bisarra ”Jag vill också vara lesbisk”. Vars omslag var ännu mer bisarrt. Den floppade kapitalt, men jag är övertygad om att den en dag kommer att plockas upp av någon dj eller artist och få den status den förtjänar. För den är inte skojig, inte tokrolig, men inte heller bra i någon traditionell bemärkelse. Eller smaklös på ett kitschigt vis. Den är bara... väldigt konstig. På samma vis som när fantastiska gamla låtskrivarlegender som Jules Sylvain eller Johnny Bode var som allra mest bisarra och utan ängsliga tankar på vad som är ”rätt” eller ”fel” skrev sådant som ”Bordellmammans visor”.
För återigen: det finns idag alldeles för få svenska artister som är så eklektiska och spontana som Wille; de flesta följer ju en förutsägbar mall för vad som är rätt eller fel. En av mina största barndomsidoler var Marc Almond, mest känd som ena halvan av syntpopduon Soft Cell i början av åttiotalet. Almond och Crafoord har vid första anblick kanske inte så mycket gemensamt musikaliskt, men däremot kärriärmässigt. De senaste tjugo åren har Marc Almond gått en mycket krokig men ständigt lika produktiv väg. Ständigt nya skivbolag och udda utgåvor via fanclubar, ena året syndisco, nästa ryska folkvisor. Och jag älskar det. Det är så oerhört respektingivande med artister som gör vad som faller dem in och accepterar att karriären då kan bli tämligen berg- och dalbaneaktig.
Bara några månader efter ”Jag vill också vara lesbisk” tittade så ytterligare en helt ny Wille Crafoord fram. Estradören och gentlemannaartisten som framförde ”Missarna man minns” i 1997 års schlagerfestival. En tidlös och charmig bagatell i ett crossoverland mellan chanson och visa, mellan gammaldags Karl Gerhard-schlager och modern kuplett. Och plötsligt var Wille återigen en av Sveriges största artister, som med sin solodebut sålde mer än vad Just Ds största succér någonsin gjorde.
Att Bo Kaspers orkester hade Wille att tacka för mycket när de slog igenom är kanske känt för de flesta, men under slutet av nittiotalet satte han även upp sin egen lilla krogshow på Mosebacke, samtidigt som han fortsatte att skriva låtar åt sig själv och andra. På hans andra soloalbum, ”Den dära skivan”, återfinns min kanske absoluta favoritlåt; en sorgsen och intrikat liten sak med titeln ”När träden slår ut”. Som hör till en typ av sentimentala sånger och ett tunnhudat hjärta-smärta-spår som jag sedan dess alltid önskat att Wille ska återvända till.
Men med Wille vet man ju aldrig hur det blir. Bara att den begåvade kameleonten kommer att slå till igen när man minst anar det. Oavsett om det blir på en schlagerfestival, på en krogscen eller i något annat sammanhang.

Per Hagman, 2004

 

[<]Föregående. [X]Stäng. [>]Nästa.